Sveriges Nationaldag!

Japp. Svea Rike firar sin nations alldeles egna dag idag. Facebook fylls upp av lyckoönskningar, alla pratar om grillat och gudars så mycket annat.  Det är mestadels glädjefyllda inlägg på de flesta sidor och alla verkar må toppen.

En del firar inte nationaldagen traditionellt hemma (de lyckliga jeflarna) utan har redan dragit sig ner mot Sweden Rock Festival istället för en vecka av fantastiskt kul folk, massa drycker och en hel del underbar musik. Livet leker när man kollar alla flöden på nätet och detta är en dag att njuta av att vara lyckligt lottad och bo i detta fantastiska avlånga land.

Så varför har jag spenderat den själv hemma instängd i min skalles egna tankar och känt mig som om jag var fast på en liten öde ö alldeles själv? Ni vet, den där riktigt lilla ön från alla humoristiska serietidningar med en palm i mitten (så det inte finns en chans för en hängmatta om man skulle ha en sådan). Hjärnan trycker ner mig i grubblande och jag inser att i hela världen är jag den ensammaste av dem alla.

Hjärnan är en fantastisk sak, så även negativt sett, för det finns massor av människor att ringa och kolla läget med, massa platser att ta en promenad till och antagligen springa in i minst en rolig själ och chansen att något kul skulle hända om jag lyfte mitt feta arsle och gick ut är hyfsat stor.

Men det gör jag inte. Varför? Jo för att min hjärna säger till mig att det inte är någon vits, för allting idag är tråkigt säger den, allting är grått och ingenting kommer hända. Jag vet att det inte stämmer, men hjärnan övertygar mig. Stanna hemma, säger den. Byt inte om, morgonrock passar utmärkt, säger den.

Och jag sitter kvar där, på balkongen i min morgonrock och lyssnar medan hjärnan spinner ett nät av lögner runt mig om hur livet är tomt, hur ingenting är värt någon ansträngning. Ja, hjärnan är en fantastisk sak. Logiken strömmar ur öronen medan hjärnan lugnt säger till en att det inte finns anledning att bry sig om någonting denna vackra dag. Ju längre dagen går, desto mer tror jag på vad hjärnan säger till mig för ju färre timmar kvar innan en ny dag börjar, desto mindre hinner jag ju med ändå.

Så jag sitter här. Ensam.

Lämna en kommentar